Att känna tacksamhet... .

Hejsan... .

Hur mår du..?.. Det är glest mellan inläggen ..förlåt..men det har sin förklaring...

Jag sitter här nyspydd, 4e gången idag…. kallsvettig illamående, dödstrött.. sonen leker med sina 2 vänner på rummet…
Jag har längtat o lääängtat, gråtit o längtat… i 3år… jag har varit ensamstående i 4.5år..tills jag träffade mitt livs kärlek… Vi tog 3år på oss tills vi flyttade ihop… längtan efter ett syskon har varit konstant, hjärtskärande i 3års tid… Nu sitter jag här i vecka 10+2…. mår precis lika illa som med mitt 1a barn… som slutade med att jag blev inlagd på sjukhuset med dropp. Inga mediciner i världen hjälper……
Jag tänker att jag MÅSTE JU VA GLAD… men nej- jag kan inte.. för när man är mitt i det så ÄR det INTE kul…
Jag är sjukskriven .. klarar inte av jobbet.. klarar inte av att laga mat eller ens bre en smörgås… det är ca 7 månader kvar….. jag känner att jag inte orkar en timme till…. har ont i magen o halsen för jag är så sönderspydd…

Sen ringde min kursare… vårt samtal fick mig att rysa.… Jag träffade henne för nå veckor sen.. hon försvann från världen för nå månader sen..då va hon gravid i v.25..de hade kämpat 3år för att bli gravida.. sen blev det tyst. Jag har sms.at men inte fått nå svar.. .

Så jag blev jätteglad när hon för nå veckor sen ringde o föreslog en fika.

Där kom hon... den lilla bullen på magen va borta.. hon såg död ut.. så likblek, svarta djupa ringar under ögonen.. hon såg ut som sorgen själv.

Hon berättade att hon hade vaknat med smärtor i livmodern, sen kommer hon bara ihåg att hon åker ambulans... sen blir det svart.... . Hon vaknar okänt antal timmar senare.. hennes man, sjuksystrar o läkare står över henne. Hon beskrev känslan som att hon va inne i en skräck-film... Panikslagen känner hon efter o skriker - VART är min MAGE vart är min BEBIS... kallsvetten o paniken stiger.. . Hennes man bara gråter... hon får veta att barnet va dött, o att hon själv va minuter från att aldrig mera vakna upp igen.

Hon berättar att orden va som att någon slagit henne sönder o samman, smärtan av orden vred hennes kropp o hon bara skriker... men det tar inte slut där..läkaren berätta att hon hade haft tumörer i livmodern o i ena äggledaren, de va tvugna att akutoperera bort dem för att rädda hennes liv.

Hon sa - Rädda mitt liv .?..- ni har tagit bort hela mitt liv.. jag har inget kvar att leva för.

Efter samtal med henne, när jag tänker på henne så skäms jag över att säga att JAG som är gravid mår dåligt.. Jag ska kämpa vidare..jag ska va glad… iaf mellanalla gångerna jag ligger över toaletten…

Tacksamhet känner jag, tacksamhet för att jag har en livmoder o mina äggledare... o lyxen att igen fått blivit gravid.